Ekonomi / Jordbruk

Hållbar palmolja är ingen paradox

Palmoljeterminal

Palmoljeterminal. Foto: Chris Wille

Denna artikel är skriven av doktoranden Jessica Guo som sommaren 2015 var sommaranalytiker vid Rainforest Alliance Sustainable Finance Initiative.

När jag började göra efterforskningar om palmolja visste jag väldigt lite om dess globala betydelse – jag kände inte heller till att den associeras miljöförstöring. Snart lärde jag mig att två tredjedelar av produkterna på snabbköpshyllorna innehåller denna billiga vegetabiliska olja. För att bemöta en global efterfrågan som beräknas bli 75 miljoner ton palmolja till 2020 planerar Indonesien – det land i världen som producerar mest palmolja – att öka sin årliga produktion till 40 miljoner ton råpalmolja. Dessvärre kräver denna ökning att ytterligare 14 miljoner hektar primärskog måste huggas ner. Det motsvarar en areal som är fem gånger större än Belgien. I den takten kommer Indonesien att förlora 98 procent av sitt skogstäcke år 2022.

Fyrtio procent av Indonesiens palmoljeplantager odlas av småbrukare, som vardera förvaltar mindre än 3 hektar mark. Ändå når bönderna endast 60 procent av sin maximala potential, bland annat på grund av tekniska kunskapsluckor och bristande tillgång till finansiering. Utan finansiell kapacitet och teknisk kunskap för att göra de investeringar som krävs för att maximera produktiviteten, hugger bönderna ner mer skog för att utöka sina odlingar istället för att investera sig till en ökad produktivitet.

Som analytiker på Rainforest Alliance Sustainable Finance Initiative, gjorde jag en grundlig analys av de utmaningar som småbrukande palmoljeproducenter ställs inför. Genom att gå igenom relevant litteratur och göra intervjuer med lokala indonesiska experter och andra branschkunniga, fann vi att utmaningarna för småjordbrukarna inom avkastning och intäkter inkluderar följande: 1) höga kostnader för plantageetablering och initiala investeringskostnader; 2) dålig förståelse för goda jordbruksmetoder; 3) alltför få småbrukare använder högkvalitativa plantor; och 4) att de är beroende av externa anläggningar för att processa sin skörd.

När vi fått denna förståelse skapade vi en kostnads-nyttomodell för småskalig palmoljeproduktion. I en uppsats sammanfattar vi resultaten och förklarar affärsmodellen för hållbar produktion av palmolja. Vi har räknat in behovet av ökade etableringskostnader, inköp av plantor och gödningsmedel.

Genom att överbrygga finansieringsgapet för småskalig palmolja, kan vi förbättra produktiviteten, omvandla markanvändningsmetoder, minimera avskogning och bevara den biologiska mångfalden, samtidigt som odlarna får en hållbar försörjning.

Framöver kommer Rainforest Alliance genomföra ytterligare forskning och utveckla verktyg för att stödja dessa jordbrukare genom bättre utbildning inom agronomi och finans. Vi ska också hjälpa jordbrukarna att implementera finaniseringsmetoderna.

Eftersom allt fler konsumenter vill ha möjlighet att spåra varifrån palmoljan kommer samtidigt som efterfrågan på palmolja ökar, bjuder Rainforest Alliance in regeringar, donatorer och organisationer inom den privata sektorn till att delta i detta arbete för att skapa en mer hållbar och konkurrenskraftig försörjningskedja som har betydelse både miljömässigt och ekonomiskt.

Jessica Guo är doktorand vid NYU Stern School Business och intresserad av global affärsverksamhet och socialt entreprenörskap. Hon arbetade som sommaranalytiker vid Sustainable Finance Initiative, som finansieras av Citi Foundation, efter att tillsammans med sin med sin klasskamrat Aayush Gupta ha vunnit tävlingen Rainforest Alliance NYU Stern Cocoa Investment Challenge.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s